Min första kärlek - oförglömglig

Varje gång jag ser dig, jag vet inte om jag ska hata dig eller gå fram till dig och säga förlåt! Jag blir att känna mig svag och osäker och spelar ingen roll var jag ser dig, kommer bara o tänka på dig och hur det va då, för länge sen. Har trott att jag hade passerat detta men tydligen inte, känner mig så vilsen. Det var verkligen en tid som stärkte mig och är nog den bästa tid jag haft och just nu så känns det som det är det bästa som någonsin kommer att hända mig. Jag saknar dig, jag vill bara prata me dig och bli sams. Ikväll har jag funderat på "varför man inte är nöjd med det man har?" Varför var jag inte det då. Jag krävde för mkt och förlorade allt. Ibland är det inte värt o satsa det som betyder mest, för att få det bättre när man redan har allt man vill ha. Jag fattar inte 1 på 120 låtar och precis så kommer den låten som får mig att tänka på dig. Kan äntligen lyssna på den igen men det är knappt, tårarna faller inte längre men det är nog inte långt ifrån. Nu kommer allt på en gång, jag börja gå tillbaks och tänka på en massa saker och känns lite farligt och bara sluta sina ögon och bara drömma sig iväg. En gång i tiden betyde ni mest och nu är ingen av er kvar och känns så tungt och minnen med er kommer att stanna kvar så länge jag lever men att aldrig få träffa eller prata med er igen känns rent utsakt helt förjävligt. Jag önskar att jag kunde hoppa tillbaks till dagis när olycklig kärlek ej fanns eller saker man inte ens behövde tänka på då. Jag sku verkligen villa få visa saker ogjorda men dom sakerna är försent och engligt mig så kommer aldrig någonsin bli så bra som förut då ni fanns för mig. Att man måste vara ett sånt as då och inte bara förlåta för att ni gjorde fel, bara för att jag litade på er så mkt så det gjorde ont i hela kroppen och såren efter er kommer nog inte läka för det har dom inte gjort ännu. Varför försvann ni ur mitt liv, ni var det som täckte mina luckor. Det går inte att känna sig nöjd förren nån kommer och täcker luckorna som ni gjorde. Utan er känns som att man lever utan hopp om vad livet kommer att bli i framtiden. Man förlorar vänner och man glider ifrån dom och får nya men det är som att börja på ruta 1 och börja ifrån där man börja med dom man förlorade. Blir bara fler luckor inom mig och alla hinner inte täckas fören det kommer fler o fler.