En sak jag skrev i Januari

Jag sitter här på min säng och längtar efter dig, alla minnen jag tänker på, allt har varit helt underbart med dig! Jag känner mig ensam utan dig och jag saknar din närhet, den gjorde mig varm och jag kände mig lycklig. Den känslan kallas kärlek! Jag saknar dig mer än jag någonsin har saknat någon annan. Även om det bara gått några dar sen det vi gjorde slut. Så vill jag ha dig tillbaka, allt känns svårt och jobbigt utan dig. När vi var tillsammans så kunde inget annat göra mig gladare än dig, och så e det fortfarande. Dina vackra ögon är dom finaste jag någonsin sett. Ditt leende gjorde mig glad, att se dig skratta var det bästa jag visste. Tryggheten jag kände med dig och den tid jag fick tillbringa med dig var den bästa som jag någonsin har känt. Vi har problem. När man får problem löser man dem genom att prata. Inte genom bråk som vi gjorde, även om jag insett det nu så vill jag säga förlåt för alla gånger jag sårat dig! det gör så ont i mig varje gång jag gjorde det! Också nu när jag tänker tillbaks, förlåt mig! Jag önskar med hela mitt hjärta att jag får dig tillbaks i min famn, för du är det viktigaste i mitt liv och allt jag vill är att du ska må bra!

Vägar krossas och hjärtan splittras

Ibland önskar jag att jag fick dig att tänka om,
men det är försent nu.
Du förstår nog inte hur mycket jag saknar dig,
innerst inne så gör jag det.
Vägar krossas och hjärtan splittras.
Nya vägar kommer men aldrig att hjärtat blir helt igen.
Långsamt leder vägarna vidare i livet men
utan kärlek är livet inte värt någonting.
Utan dig känns allting tungt.
Utan dig vill jag inte vara,
men är tvungen att fortsätter livet utan dig.
Det är bara att göra det bästa av saken.
Leva vidare i hopp och tro, på att allt blir bra.
Att försöka samla krafter till nåt nytt.
Som kanske kan bli bättre.

Jag är ute i sommarens kalla natt.

Luften är väldigt kvav och är svårt

och andas efter en stunds joggingtur

i skogen, klockan börjar närmare sig

fyra och allt börjar ljusna, är påväg

hem, tar en genväg genom skogen

för att det ska gå snabbare men nu

är jag vilsen, jag hittar inte ut, är

mitt inne i skogen, men helt plötsligt

stannar jag framför en liten bro som

ser rutten ut och ganska ostabil.

Jag går över den för jag orkar inte

vända och gå tillbaks och ser en massa

krokiga stigar som går kors och tvärs

men jag väljer en och tänker att jag kan

ju inte bli mer vilsen än vad jag redan är.

Nu står jag där igen, vid ett val..

och har ingen aning om var jag står eller

hur jag ska hitta tillbaks på rätt.

Mörkret

Jag har hamnat i en återvändsgränd.
Jag måste gå tillbaka och ta en annan väg.
Det är svårt att ta sig därifrån eftersom allt är så mörkt.
Att gå tillbaks för att vända om är jobbigt.
Rädd man är för nåt mer ska hända.
Man går utan att komma nån vart.
Man försöker men utan nån större framgång.
När man äntligen kommer därifrån så tar det inte länge innan man hamnar där igen. När allt känns som jobbigast att ta sig därifrån så kommer det tårar,
man tror att man är fast i mörkret förevigt.
Inget ljus som lyser upp livet.
Allt är så mörkt och allt är så ensamt.
Ingen saknar än man är så ensam ute i mörkret.
Nätter och dar går och ingenting blir ljusare.
Hjärtat gråter av sorg o allt förändras till rädsla
och allt blir bara mörkare och mörkare och till slut
blir allt kolsvart och man kan inte se framåt längre bara bakåt.
Man tänker hur man hamnade här och hur allt kunde bli såhär.
Nu finns det inget kvar och gå vidare för allt är redan förlorat.